Jag önskar att jag var en sån som vill slå på något när livet är jobbigt. Sanningen är den att jag inte är i närheten av att vara en sån person. Jag är mer en sån som kryper ihop under täcket och aldrig tycks få slut på tårar.
Livet placerade ut ett bäst-före-datum och vi passerade det idag. Jag vet inte om jag tror på bäst-före-datum, jag tror ju mer på kärlek. Just därför känns det som att jag har svikit mig själv och allt det där som vi så väldigt mycket var.
Han heter Simon och han var min första kärlek.
puss.
SvaraRaderaMen..prinsen då?
SvaraRaderafint du gör det ändå när du skrev den där sista meningen.
SvaraRaderaVarför fanns det ett bäst före-datum, fina du?
SvaraRaderaJag hoppas att du känner att det var fint ändå, det ni hade, att det var fint så länge det varade. (Något av det värsta som finns är att ha tillbringat en period med någon och delat en slags kärlek och sedan hata och ångra allt.)
Åh vad tråkigt.
SvaraRaderaVet hur det är.
Men den första kärleken är ju ändå den första kärleken och det är inte så lite
dimmigadagar: <3
SvaraRaderaAnonym: Han är fortfarande en prins.
Johanna: Tack!
Hanna: Därför att under de kommande fyra åren så kommer 119 mil skilja oss åt.
Det var alldeles fantastiskt. Det finaste jag någonsin varit med om. Vi har skapat minnen som jag aldrig vill vara utan. Han är fortfarande den finaste jag vet. Och även om det gör så väldigt ont nu så ångrar jag ingenting. Jag hade aldrig vågat tro på att min första kärlek skulle vara så fantastisk.
Emma: Precis. Den första kärleken är jättespeciell och jag är så glad att jag har delat den med han som jag tycker är finast i hela världen.
Åh, fy vad hemskt! 119 mil är oändligt mycket. Jag bor 34 mil ifrån Pontus nu, och bara det känns fruktansvärt. Att inte kunna tillbringa varje helg med varandra längre.
SvaraRaderaSå jag förstår precis. Förra sommaren när jag egentligen skulle ha flyttat till Borås funderade jag på om det skulle gå eller inte, vi två, om jag flyttade. Ett tag så tänkte jag att det säkert inte skulle fungera. Men under det här året har jag sett hur stark våran kärlek är och jag tror att det går. Jag vill verkligen att det ska gå. Tre år känns som en evighet, men jag tror på oss två. Och hoppas. Det känns som att det är det jag kan göra mest. Hoppas att vi håller i tre år ifrån varandra.
Jag vågar knappt tänka på hur det skulle gå med oss om det var 119 mil som skulle skilja oss åt. Och fyra år, dessutom.
Livet kan vara ganska elakt, ibland.
Men jag är så himla glad att din första kärlek blev något så vackert!
åh, det är så dumt med bäst-före-datum men jag antar att dom finns där ändå, hur mycket man än vill att dom ska försvinna.
SvaraRaderakram
Hanna: Jag hoppas, och tror, att du och Hampus håller. Så länge det känns rätt och ni båda är villiga att kämpa tror jag att det kan gå!
SvaraRaderaOch precis som du skriver, jag är ändå tacksam för att min första kärlek blev så väldigt vacker, även om den inte varade så länge som jag hade önskat.
su: Jag tror du har rätt, tyvärr. Kram!
fy fasiken. jag blev så förbannat kär den här sommaren, i min vän sen två år tillbaka. Så himla fint har vi haft det tills nu när han flyttar långt iväg för att plugga i tre åt. Jag vet hur du känner. Jag tror vi klarar det här. Men aj, aj vad ont det gör. När ens första och största kärlek blev så kort och skör.
SvaraRaderam: Jag hoppas att ni klarar det! Jag tycker att det är modigt av er att försöka och jag tycker att det är rätt!
SvaraRadera